En paus med tid för självet

Mitt i turbulensen som varit under mina sista veckor så finns det en sak som fascinerar och förbryllar mig. Ischiasnerven. Den stora kraftfulla nerv som går från ryggen och ut genom våra ben. Tänk att en enstaka nerv kan stjälpa en hel existens, för att när den gör ont, så gör den vansinnigt ont.

Som jag har beskrivit det i tidigare inlägg är det faktiskt tack vare en diskbråckoperation som jag började med yoga, för många många år sedan. Operationen gick jättebra, men läkningen och ärrvävnaden blev inte helt optimal vilket resulterade i fortsatt smärta och framförallt, problem med ischias. Jag minns så väl när jag under en yogaklass skulle försöka bege mig på en enkel framåtböjning, sittandes på golvet. Jag kunde inte ens föreställa mig hur folk kunde nå sina fötter.  Mina ben var böjda och ryggen krum av både extremt korta hamstrings och en väldigt stel ländrygg. Jag minns att det var pinsamt att jag var så orörlig, att jag bestämde mig för att jag inte gillade positionen, en enkel utväg för att skippa den. Då, kunde jag inte lägga sambandet mellan min ryggoperation, ärrvävnand, ländryggens stelhet baserat på operationen och den konstanta känningen av ischias som jag hade och min oförmåga att utföra vissa positioner. Kroppskännedom, hej och hå. Det är inte en självklarhet att alltid veta vad som händer i en själv när det gör ont. Speciellt inte när vi blir rädda, för rädslan skapar egna demoner och försvårar även för den mest kunnige att särskilja vad det är som händer.

Hundens position kändes som ett skämt och jag såg antagligen ut som en banan där jag stod och kämpade för att få ryggen rak, benen raka och hälarna i golvet. Till saken hör att jag slutade inte kämpa med min kropp. Jag gick på varje yogaklass jag kunde hitta, tränade hemma och läste om yoga. Någonting i det jag gjorde underlättade för det som då var min vardag och med små babysteps lättade smärtan och flexibiliteten ökade. Utan att analysera vad det var som hände i min kropp valde jag att bara fortsätta.

På den vägen är det. Yogan blev det alternativet jag behövde för att slippa medicinering och även det alternativ som skrämde mig mest, ytterligare en operation.

Yoga är inte bara fysiska positioner som påverkar vårt kött. Snarare är det fysiska inom yogan bara en bråkdel av vad yoga är. Yoga betyder union, helhet, alltet. Nej, det är inte religöst på något sätt, snarare är det en filosofi som strävar efter balans. Det är en livsstil. Ett aktivt val att leva där det fysiska bara är positioner för att kunna leva på ett sätt som innebär respekt för både jaget och världen. Läs mer om yogans grundprinciper här.

Och all denna kunskap, tack vare att min kropp, min ischiasnerv, gör sig hörd. Häri ligger min fascination och tacksamhet. Hans Axelsson, grundare av Axelssons sade i helgen ”Det är bra att man blir sjuk ibland, för då måste man ta hand om sin kropp” Och visst stämmer det. Det är tack vare våra svackor som vi uppskattar våra höjder. De senaste veckorna har jag haft ett skov av spiral stenos och ischias vilket har gett mig både tanketid och egentid och jag har på ett ödmjukt sätt behövt ge mig själv uppmärksamhet.

Nästa vecka räknar jag åter vara i mitt flöde och fram tills dess har jag en efterlängtad paus med mycket Mediyoga, Reflexologi hos Kajsa, Healing hos Johanna och Akupunktur hos Christina. Allt för att ge mig själv både omtanke och kärlek.

För att inte glömma att berätta om Unn och hennes magiska tejping.

Nu ska jag lägga mig ett tag på yogamattan och fundera på om jag ska göra ytterligare en latte, eller om jag kanske ska läsa en bok. Mitt i allt så är livet ganska härligt.

Namaste, vi ses på mattan 😀

Miah