Nu gäller det.

En dusch descutan avklarad och snart är det två som är gjorda. Mina planer för idag är att fixa den förberedande duschen, ha min onlinekurs och packa för inläggning. Tänk, att det är dags nu.

När jag reser mig upp, eller lägger mig ner så irriterar jag nerven och den gör sig mer än hörd. Som ett exempel, att lägga sig i sängen. Jag kan inte ligga på vänster sida då det smärtar, lägger jag mig på höger sida ”drar” det till och jag får andas mig igenom den starka, men snabba smärtan som uppkommer. Det tar ett par andetag för smärtan att stilla sig men står jag ut, så kan jag ligga kvar och somna. Behöver jag däremot vända mig om när jag sover reagerar min kropp instinktivt och jag blir klarvaken.

Innan blockanden var det nästintill omöjligt att somna och och under 10 veckor var sömnen jag fick endast sporadisk, då liggande på min yogamatta, i barnets position på köksgolvet. Jag tittar ner på golvet nu när jag skriver och jag förundras över hur den smärtan jag kände då känns precis lika avlägsen som när när jag tidigare har fött barn. Jag vet hur hemskt det var, men jag kan inte minnas hur hemskt det var. Jag kunde inte räta ut min rygg och inte räta ut mitt vänsterben. Fortfarande idag är det en känslig sak att räta ut benet, men det är bra mycket rakare än innan blockaden. Som parentes, jag har ett hejdundrande arbete med att få tillbaka min flexibilitet i hamstrings när det här är klart. Sho, vad korta de har blivit. 

Däremot minns jag med tydlighet hur det känns att gå, för fortfarande idag är gåendet en sak som inte riktigt fungerar. Det är en ruskig känsla i benet (inte ryggen) och mer än en gång har jag klivit snett och fallit då nerven trycker så olämpligt att jag inte har muskelkontakt vid och runt min knäskål. Jag har viss förlamning på utsidan av låset, utsidan av vaden och foten.

Men, idag läggs jag in och i morgon blir operationen. Jag känner mig lugn inför processen som kommer.

Min ryggskada är något som har hänt. Det är som det är. Det har låtit mig vara väldigt långsam och tvingat fram en ödmjuk medvetenhet kring det som händer, men … Det är inte mitt liv. Jag har bara behövt ta en paus. Förra gången det här hände (ja, det har hänt tidigare och det är just därför jag började med yoga) så var jag livrädd. Smärtan skrämde mig, operationen skrämde mig, och bara tanken på att det kunde hända igen fick mig att känna panik. Nervsmärta är något av det mest horribla som finns för det gör så vansinnigt ont. Tänk ett papercut, som är enormt och som aldrig slutar att kännas. Tänk det, men hundra gånger värre. Med all rätt var jag livrädd då, men nu. den här gången är jag inte rädd.
Det som händer, händer och det som är, är. Det blir som det blir oavsett om vi gillar det eller inte. 

(Yoga är självkännedom. Inte bara fysisk, utan även psykisk. Den du är på mattan, är den du är i livet överlag, och ja, yoga tränar upp din kropp på ett mjukt sätt. Du tränar dina inre magmuskler och har du gjort din yoga, så är du stark. Du blir stark både i sinnet och i köttet. Kan du hålla dina bandhas (maglås) 2h eller mer, så är du riktigt stark, även om dina magrutor inte framträder.)

Kirurgens prognos är att jag senast 4 veckor efter op kommer kunna jogga lätt. Så, lagom till sommaren verkligen lyser med sin närvaro ses vi ute i skogen där jag med ett leende antagligen kommer springa trail.

Vilka lopp finns det under hösten som ligger på 5 km? Ses vi där?

Värme och kärlek/ Miah