Nu gäller det.

En dusch descutan avklarad och snart är det två som är gjorda. Mina planer för idag är att fixa den förberedande duschen, ha min onlinekurs och packa för inläggning. Tänk, att det är dags nu.

När jag reser mig upp, eller lägger mig ner så irriterar jag nerven och den gör sig mer än hörd. Som ett exempel, att lägga sig i sängen. Jag kan inte ligga på vänster sida då det smärtar, lägger jag mig på höger sida ”drar” det till och jag får andas mig igenom den starka, men snabba smärtan som uppkommer. Det tar ett par andetag för smärtan att stilla sig men står jag ut, så kan jag ligga kvar och somna. Behöver jag däremot vända mig om när jag sover reagerar min kropp instinktivt och jag blir klarvaken.

Innan blockanden var det nästintill omöjligt att somna och och under 10 veckor var sömnen jag fick endast sporadisk, då liggande på min yogamatta, i barnets position på köksgolvet. Jag tittar ner på golvet nu när jag skriver och jag förundras över hur den smärtan jag kände då känns precis lika avlägsen som när när jag tidigare har fött barn. Jag vet hur hemskt det var, men jag kan inte minnas hur hemskt det var. Jag kunde inte räta ut min rygg och inte räta ut mitt vänsterben. Fortfarande idag är det en känslig sak att räta ut benet, men det är bra mycket rakare än innan blockaden. Som parentes, jag har ett hejdundrande arbete med att få tillbaka min flexibilitet i hamstrings när det här är klart. Sho, vad korta de har blivit. 

Däremot minns jag med tydlighet hur det känns att gå, för fortfarande idag är gåendet en sak som inte riktigt fungerar. Det är en ruskig känsla i benet (inte ryggen) och mer än en gång har jag klivit snett och fallit då nerven trycker så olämpligt att jag inte har muskelkontakt vid och runt min knäskål. Jag har viss förlamning på utsidan av låset, utsidan av vaden och foten.

Men, idag läggs jag in och i morgon blir operationen. Jag känner mig lugn inför processen som kommer.

Min ryggskada är något som har hänt. Det är som det är. Det har låtit mig vara väldigt långsam och tvingat fram en ödmjuk medvetenhet kring det som händer, men … Det är inte mitt liv. Jag har bara behövt ta en paus. Förra gången det här hände (ja, det har hänt tidigare och det är just därför jag började med yoga) så var jag livrädd. Smärtan skrämde mig, operationen skrämde mig, och bara tanken på att det kunde hända igen fick mig att känna panik. Nervsmärta är något av det mest horribla som finns för det gör så vansinnigt ont. Tänk ett papercut, som är enormt och som aldrig slutar att kännas. Tänk det, men hundra gånger värre. Med all rätt var jag livrädd då, men nu. den här gången är jag inte rädd.
Det som händer, händer och det som är, är. Det blir som det blir oavsett om vi gillar det eller inte. 

(Yoga är självkännedom. Inte bara fysisk, utan även psykisk. Den du är på mattan, är den du är i livet överlag, och ja, yoga tränar upp din kropp på ett mjukt sätt. Du tränar dina inre magmuskler och har du gjort din yoga, så är du stark. Du blir stark både i sinnet och i köttet. Kan du hålla dina bandhas (maglås) 2h eller mer, så är du riktigt stark, även om dina magrutor inte framträder.)

Kirurgens prognos är att jag senast 4 veckor efter op kommer kunna jogga lätt. Så, lagom till sommaren verkligen lyser med sin närvaro ses vi ute i skogen där jag med ett leende antagligen kommer springa trail.

Vilka lopp finns det under hösten som ligger på 5 km? Ses vi där?

Värme och kärlek/ Miah 


 

Det här med akupunktur

Jag måste få berätta om något jag i dagsläget gör för min rygg. Regelbudet besöker jag Cristina på Acoyoga som arbetar med akupunktur. Vilken fantastiskt terapeut hon är. Kunnig, grym på sina nålar och framförallt riktigt mjuk. Vi sätter en hel drös med nålar längs ländryggen och på lagom många andra ställen (fötter, händer, huvud) utspridda över min kropp för att starta upp flödet som efter år av kronisk skada är ganska stagnerat på mig.

Vid första tillfället som vi försökte på ett samarbete mellan hennes nålar och min rygg, så vek sig nålarna till fiskekrokar. Min kropp vägrade att släppa in objektet trots att resterade del av mig innerligt önskade få prova just akupunktur som behandling för smärtan då jag är så skeptisk till den typ av mediciner som en svenska skolmedicinen tänker är bra att äta vid min typ av skada.

Det första tillfället med nålar var ingen bekväm behandling, faktiskt. Det gjorde ont och var obekvämt. Cristina sade själv att det inte är någon myspysbehanding utan direkt en behandling för minska smärta.

Vid andra tillfället lät min kropp nålarna komma in, men tvekade med att låta dem gå. Det blev ett småjobbigt vakuum, en sugande känsla i ryggen när nålarna togs ut. (Då jag jobbar med kroppar i dagsläget vet jag av egen erfarenhet att det kan krävas ett par behandlingar innan områden med smärtproblematik har tillit till terapeutens arbete även om resterande del av individen verkligen vill ha hjälp) Min rygg var uppenbarligen inget undantag. Men igår, efter tredje behandlingen så upplevde jag en skillnad. Nålarna var lätta att sätta, kändes inte så mycket och det var tryggt. Under behandlingen så somnade jag (bara det här, massa målar över hela kroppen och jag somnar…)

Men efteråt…

När en inte är smärtpåverkad så är det svårt att föreställa sig hur det faktiskt känns att ha riktigt ont. Precis likadant som att när en inte har ont så är det svårt att fullt ut minnas hur det känns när det gör riktigt ont. Igår, under eftermiddagen och kvällen så var smärtan markant reducerad och inatt så har jag sovit djupt. Det är en saknad värld jag vaknade till nu på morgonen och jag kan inte med små bokstäver rekommendera det här, jag vill skriva det med stora bokstäver och utropstecken.

Jag vill verkligen rekommendera Acuyoga. Cristina arbetar långsamt, metodisk och tryggt. Hennes kompetens och kunnighet sträcker sig över förväntan och utöver det, så är hon en helt fantastisk människa att vara i samma rum som.

Jag tänker behålla henne, även när mitt skov helt är borta. Hon är en sådan människa en inte släpper i första taget.

Du bokar tider hos Acuyoga här.


 

 

 

 

 

En paus med tid för självet

Mitt i turbulensen som varit under mina sista veckor så finns det en sak som fascinerar och förbryllar mig. Ischiasnerven. Den stora kraftfulla nerv som går från ryggen och ut genom våra ben. Tänk att en enstaka nerv kan stjälpa en hel existens, för att när den gör ont, så gör den vansinnigt ont.

Som jag har beskrivit det i tidigare inlägg är det faktiskt tack vare en diskbråckoperation som jag började med yoga, för många många år sedan. Operationen gick jättebra, men läkningen och ärrvävnaden blev inte helt optimal vilket resulterade i fortsatt smärta och framförallt, problem med ischias. Jag minns så väl när jag under en yogaklass skulle försöka bege mig på en enkel framåtböjning, sittandes på golvet. Jag kunde inte ens föreställa mig hur folk kunde nå sina fötter.  Mina ben var böjda och ryggen krum av både extremt korta hamstrings och en väldigt stel ländrygg. Jag minns att det var pinsamt att jag var så orörlig, att jag bestämde mig för att jag inte gillade positionen, en enkel utväg för att skippa den. Då, kunde jag inte lägga sambandet mellan min ryggoperation, ärrvävnand, ländryggens stelhet baserat på operationen och den konstanta känningen av ischias som jag hade och min oförmåga att utföra vissa positioner. Kroppskännedom, hej och hå. Det är inte en självklarhet att alltid veta vad som händer i en själv när det gör ont. Speciellt inte när vi blir rädda, för rädslan skapar egna demoner och försvårar även för den mest kunnige att särskilja vad det är som händer.

Hundens position kändes som ett skämt och jag såg antagligen ut som en banan där jag stod och kämpade för att få ryggen rak, benen raka och hälarna i golvet. Till saken hör att jag slutade inte kämpa med min kropp. Jag gick på varje yogaklass jag kunde hitta, tränade hemma och läste om yoga. Någonting i det jag gjorde underlättade för det som då var min vardag och med små babysteps lättade smärtan och flexibiliteten ökade. Utan att analysera vad det var som hände i min kropp valde jag att bara fortsätta.

På den vägen är det. Yogan blev det alternativet jag behövde för att slippa medicinering och även det alternativ som skrämde mig mest, ytterligare en operation.

Yoga är inte bara fysiska positioner som påverkar vårt kött. Snarare är det fysiska inom yogan bara en bråkdel av vad yoga är. Yoga betyder union, helhet, alltet. Nej, det är inte religöst på något sätt, snarare är det en filosofi som strävar efter balans. Det är en livsstil. Ett aktivt val att leva där det fysiska bara är positioner för att kunna leva på ett sätt som innebär respekt för både jaget och världen. Läs mer om yogans grundprinciper här.

Och all denna kunskap, tack vare att min kropp, min ischiasnerv, gör sig hörd. Häri ligger min fascination och tacksamhet. Hans Axelsson, grundare av Axelssons sade i helgen ”Det är bra att man blir sjuk ibland, för då måste man ta hand om sin kropp” Och visst stämmer det. Det är tack vare våra svackor som vi uppskattar våra höjder. De senaste veckorna har jag haft ett skov av spiral stenos och ischias vilket har gett mig både tanketid och egentid och jag har på ett ödmjukt sätt behövt ge mig själv uppmärksamhet.

Nästa vecka räknar jag åter vara i mitt flöde och fram tills dess har jag en efterlängtad paus med mycket Mediyoga, Reflexologi hos Kajsa, Healing hos Johanna och Akupunktur hos Christina. Allt för att ge mig själv både omtanke och kärlek.

För att inte glömma att berätta om Unn och hennes magiska tejping.

Nu ska jag lägga mig ett tag på yogamattan och fundera på om jag ska göra ytterligare en latte, eller om jag kanske ska läsa en bok. Mitt i allt så är livet ganska härligt.

Namaste, vi ses på mattan 😀

Miah