För min del betyder det att jag lämnar Amsterdam med all dess magi och skönhet bakom mig för att återta vardagen, som även den sprudlar av vackra inslag och gröna löv. 

Vi sitter just nu på flygplanet och i mina hörlurar spelas Sallys Dance av Parov Stelar. Det är någon form av jazzmusik blandat med balkanrock som får mitt hjärta att dansa och mina käkar att i takt med musikens svängande tugga på mitt tuggummi på ett sätt som antagligen ser roligt ut för den som kanske betraktar. 

Jag har haft en helt galet magisk helg tillsammans med min fru. Några gånger varje år försöker vi göra en kortare resa tillsammans, bara hon och jag. Destinationen blir vad vi enas om, eller, oftast är det jag som föreslår och Jenny som planerar (olika personligheter, olika styrkor, hennes är ofta att slutföra det jag påbörjar) och årets första resa blev Amsterdam. 

När jag föreslog Amsterdam för Jenny i slutet på förra året så tittade hon skeptiskt på mig och undrade vad vi skulle göra där, hon sade det inte uttryckligen med ord, men någonstans på vägen behöver hon inte verbalisera allting, hennes blick är tydlig nog. Dock satte hon sig ner och började se över alternativ. Planeringen var någorlunda spikad veckan innan jag skadade mig rygg. 

Runt mitten på april, innan blockaden och när jag fortfarande inte kunde räta ut min rygg utan att tårarna rann bad jag henne ha is i magen om resan. Hon nickade och vi lät planeringen kvarstå. Sannolikheten att vi skulle åka blev mindre och mindre ju närmare resans avresedatum närmade sig, men hon nämnde ingenting om avbokning, däremot bokade hon transfer till och från flyget för att i den mån det gick undvika att jag skulle gå. 

Hon tog reda på hur en ska flyga med tunga mediciner samt vad göra av kryckkäppar, sånt som en inte behöver ha koll på om det verkligen inte behövs. Med andra ord, hon tog reda på (utan att jag visste om det) hur resan skulle kunna genomföras trots min funktionsnedsättning. 

Efter blockaden kan jag räta upp ryggen, men fortfarande klarar jag inte gå mer än 20 meter utan att det drar till av smärta i benet. Samma vecka som vi skulle åka kom nog det finaste smset jag har fått,

 ”Älskling, vill du cykla tandemcykel med mig i Amsterdam? 

och resan blev av. 😍

Jag kan ju inte påstå att jag inte varit faktiskt nästan skräckslagen för hur det skulle kännas i ryggen och benet vid avresa och landning, men det har gått hur bra som helst! 😍

Av alla diskbråck jag har, är det inte ryggen i sig som är problemet. Det är nerven som ligger i kläm mellan L5-S1 och som går igenom vänster ben som är mest påtagligt skadad och smärtsam.

På torsdag läggs jag in för operation, det känns tryggt. Mina batterier är fulladdade och jag är redo. Innan vi åkte var jag trött, mentalt och kroppsligt trött på värk och smärta men staden, Amsterdam, har onekligen levererat. Min hud är solsvedd, glädjen nära och energin tillbaka. 😍

Jag vågar nog även påstå att jag är nykär. 

​​​

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s